Alla vinner på att samarbeta.

Men det är meningslöst om inte alla samarbetar.

Det kan då vara rationellt att inte samarbeta.

Ett effektivt samarbete för gemensamma mål kan bara uppstå om man litar på att de andra också väljer att samarbeta.

Utan detta slår den sociala fällan igen. 

 Utdrag ur recensionen  

                      AV JOHAN ÖBERG

Försommarsolen gassar detta nådens år 2003. Jag läser Bo Rothsteins nya bok Sociala fällor och tillitens problem inne i en kasserad R5:a på en bilverkstad i norra Bohuslän. Bilismen är en fälla om inte alla slutar åka. Och kan jag lita på mekanikern?

 Det som är kännetecknande för Rothsteins stil är de snabba och ofta inspirerande växlingarna mellan oftast statistiskt utformad empiri och den politiska filosofins grundfrågor: Vad är ett bra samhälle? Vad är ett rättvist samhälle?

 Här finns ett slags spelglädje: Rothstein slår på alla tunnor ˇ för att se vilka som är tomma. Och ett glödande engagemang för det intellektuella arbetet och dess betydelse som politisk handling och för det politiska handlandet. En insikt om det som ryssarna brukar uttrycka på följande sätt: Fisken ruttnar från huvudet. 

I verkstan lagar en mild schartauansk mekaniker min bil. Jag litar på honom också då han säger att den har blivit senil. Kanske än mer när han säger just så. Insprutningsmotorn har förlorat kontakten med sin hjärna och tror att motorn är varm när den är kall. Den vill inte gå på tomgång. Men vem vill det? Och hårdast är han mot sig själv. Ungefär som Viktor i Vägga vid Hovenäset som hade tatuerat in OBS på sin arm, vilket skulle uttydas: Och Betalar Skatten. Som om han inte litade på sin egen tillit. 

Och att bilen överhuvud skulle ha förlorat förmågan att skilja mellan kategorierna varmt och kallt, eller gott och ont, det faller inte den gammaltestamentlige mekanikern in, så intellektuell och bildad han nu är.  

Sånt har med kultur och semiotik att göra, men inte nödvändigtvis med handling, skulle kanske Rothstein kommentera. Solen går i moln.       

 Som en av de tunga referenserna i Sociala fällor och tillitens problem har Rothstein ett uppfordrande och engagerande citat från historikern Yehuda Bauer, som menade att avgörande för den tyska nazismens seger var att just intellektuellt kompetenta, legitima samhällsmedborgare trädde in i nazistpartiet.

 Akademikerna var avgörande för att legitimera nazismen i det tyska samhället. "Jag återvänder till frågan om vi egentligen har lärt oss någonting", skriver Bauer, "om vi inte fortfarande producerar tekniskt kompetenta barbarer vid våra universitet?"

 Hur många svenska akademiker har insett hela betydelsen av de orden? Alltså inte i meningen av något slags allmänkulturella föreställningar, utan i den meningen att det är viktigt att dra konsekvenserna av sina intellektuella insikter också när det är som mest inopportunt?

 Och precis så som med din bil, menar den tekniskt kompetente schartauanen, som inte är någon barbar, är det idag också i samhället som helhet. Det är på något sätt moraliskt senilt. Man hänvisar hela tiden till "de andra" som ska lösa ens problem. Folk här på kusten fuskar med skatten, sjukskriver sig, skaffar bidrag till meningslösa utbildningar, korpar åt sig helt enkelt, utan att tänka på hela samhället, på samhällsmotorn. Trots att de mycket väl kan se skillnaden mellan ont och gott, mellan kallt och varmt. Trots att de har kultur. Och de som kommer hit från stan för att laga sina bilar är inte ett spår bättre.

 Det är vanliga åsikter bland egenföretagare i glesbygd som använder smörjgropen till biktstol för folk, fä och bilar, men också som lärosäte och politisk talarstol. Mekanikern litar egentligen varken på staten eller på lokalbefolkningen, den druckne smeden, den nedlagde illistige bonden, snåljåpen från stan och alla de andra. Hans skydd mot alla - såväl mot dem som säger sig sakna kontanter och egentligen vill ha allt gratis som mot skattmasen - är en nyligen inköpt kortautomat som kasserar in och bokför på en och samma gång. För alla (andra) håller på med fuffens idag.

 Rothstein sluter inga medhårs politiska allianser. Därför skulle han inte heller hålla med mekanikern. Han skulle nog säga att det svenska samhället, trots politikerförakt och minskande politiskt engagemang ändå i sin kärna utvecklas positivt. Det sociala kapitalet, tilliten i samhället, har snarast ökat under de senaste decennierna.

 Men han är missnöjd med "selektiva åtgärder" som könskvoteringar, han är förstås invandrarvänlig, men ser risker med selektiva integrationsåtgärder, han uppfattar universitetet som en viktig samhällskraft och gör motstånd mot de sätt på vilka denna kraft hanteras av privat företagsamhet, politiker och företrädare för olika ideologier. Han vredgas mot s-märkt samhällsforskning, särskilt den i Örebro, trots att han kanske mest av allt är socialliberal med socialdemokratiska sympatier, i synnerhet i sitt sätt att diskutera den generella välfärdspolitiken. Han är anhängare av en liberal marknadsekonomi - men motståndare till economic man.

 Människan är inte rent nyttomaximerande, men hon är inte heller en produkt av sina kulturella determinanter. Och allt detta tror han sig kunna visa empiriskt! Och det fungerar väl nästan hela vägen, även om den svaga samhälleliga tilliten hos människor som utsätts för selektiva välfärdsinsatser ifråga om orsak och verkan ännu förefaller lämna en del övrigt att önska. Dessutom är gränsen mellan en generell välfärdsinsats och en selektiv inte alltid så enkel att dra.

 Sociala fällor och tillitens problem är rotad i ett samarbete med Robert Putnam om det sociala kapitalets utveckling i ett antal västländer, ett samarbete som tog sin början ungefär då Putnams berömda studie över socialt kapital i Nord- och Syditalien - Den fungerande demokratin - kom ut i början av 1990-talet.

 På engelska heter den Making Democracy Work.

Det låter litet grand som en manual, kanske som en bok för tekniskt kompetenta barbarer? Vrid på nyckeln, dra i spaken, låt demokratin arbeta i ditt ställe! Tanken där är att Norditaliens utomordentliga rikedom på socialt kapital, på civilsamhälleliga organisationer, också är grundvalen för dess ekonomiska välstånd. Att socialt kapital sänker alla typer av transaktionskostnader och leder till ekonomisk tillväxt. Och många politiker har efter det dragit slutsatsen att ett ökat föreningsstöd, fler subventionerade NGO:s (smörjmedel) således skulle kunna lösa det demokratiska underskottet och det ekonomiska i ett enda genidrag.

 Sociala fällor och tillitens problem avser att visa att det inte är så: att våra bräckliga horisontella relationer i samhället är intimt beroende av de vertikala relationerna och samhällsinstitutionerna. Ja att det inte kan vara så som Douglass North och andra har menat att å ena sidan måste goda institutioner skapas uppifrån, å andra sidan måste dessa institutioner grunda sig i sedvänjor och uppfattningar som medborgarna i samhället har. Detta "dialektiska" synsätt faller för Rothsteins krav på vetenskaplig empiri och stringens. Och dessutom kan ett ensidigt bottom-up-perspektiv, som inte tar hänsyn till universella etiska eller normativa aspekter inte att kunna särskilja ett socialt kapital från ett "osocialt", till exempel ett rasistiskt, kapital. Men här finns alltså en av svagheterna i Rothsteins resonemang, som handlar om det multikulturella samhällets specifika problematik: Vad spelar det för roll om rättvisan är en, universell och välfungerande, och detta inte blir kulturellt begripligt?

 Vad är det då som garanterar att den sociala fällan inte slår igen, enligt följande?

Alla vinner på att samarbeta.

Men det är meningslöst om inte alla samarbetar.

Det kan då vara rationellt att inte samarbeta.

Ett effektivt samarbete för gemensamma mål kan bara uppstå om man litar på att de andra också väljer att samarbeta.

Utan detta slår den sociala fällan igen.

 Rothstein inleder sin långa betraktelse med att berätta om ett seminarium i Moskva som anordnades hösten 1997 i samband med att president Jeltsin skulle besöka Sverige. För de häpna ryssarna berättade hand att RSV fick in 98,7% av de debiterade skatterna i Sverige (hur stort det reella skatteundandragandet är i Sverige gick han inte in på, men ändå). Visserligen är det så att man betalar skatt för att man får ut välfärd av den skatt man betalar. Men om de andra inte betalar, eller om man inte litar på att de andra betalar, då får man varken välfärd eller de andras aktning. Man blir en sucker. I Ryssland betalas bara 24% av den utdebiterade skatten in. Ja, erkänner den skattechef Rothstein pratar med, vi ryssar är visserligen mutkolvar, men de flesta skulle nog vilja sluta vara det om det gick att övertyga dem.

 Det som får oss att betala ("samarbeta") är den blandning av seder, garantier, kunskaper om den andres beteende och tillit till den andre som är det sociala kapitalet. Det sociala kapitalet är således definitionsmässigt alltid relationellt. Det beror av hur människor i praktiken betraktar varandra. Det handlar ytterst om individers verklighetsuppfattningar. Allas agerande är beroende av vad alla tror att alla andra gör eller kommer att göra. Och detta stämmer väl med två andra iakttagelser: de som hyser störst tillit till andra människor i alla system är också de som tjänar mest på systemet ifråga, men totalt sett är det sådana samhällen som är mest jämlika, som har den stabilaste demokratin och den lägsta graden av korruption som också är rikast på socialt kapital. Läs det där en gång till innan du går vidare.

 Denna insiktsfullhet paras med ett i sammanhanget något grovt, men inte meningslöst, avstamp mot kulturvetenskap och kultursociologi. Rothstein skriver: "Att som ett axiom utgå från att människors normer och uppfattningar är socialt konstruerade lämnar dem i stort sett i sticket vad gäller deras möjligheter att förändra sin situation". 

Tvärtom, skulle väl någon annan säga. Det är just denna sociala konstruktion som gör att de tolkningsinstrument som de kulturella förutsättningarna är kan förändras. Men något så flummigt som detta att kultur ytterst är det som också är sin egen förändring kan nog inte Rothstein acceptera. Han ger sig visserligen in i en del socialpsykologisk forskning om tillit, men så långt som till sociokulturella kanoner som Vygotskij, Wertsch eller Shotter kommer han aldrig.

 Kulturella föreställningar behöver ju inte ha med kulturalistisk determinism att göra. Kulturella föreställningar är just kollektiva minnen, erfarenheter och dialogiska/relationella gestaltningar av erfarenheter. Skälet till Rothsteins avståndstagande från kulturvetenskaperna är nog egentligen snarast en fråga om empirisk forskningsbarhet: Rothstein vill att de sociala agenterna själva, i egenskap av statistiskt mätbara individer, ska vara bärare av de kollektiva minnena. Det är detta som är vetenskap, eller i varje fall statsvetenskap i Rothsteins tappning.

 Det viktigaste här är i alla fall mycket insiktsfullt: det är de kollektiva minnena som kan förklara varför vissa folk vid vissa tidpunkter lyckas skapa rättfärdiga sociala och politiska institutioner.

 Det må vara erfarenheterna av tidig svensk integrationspolitik gentemot arbetarklassen, förutsättningarna för Saltsjöbadsandan och den svenska samförståndsmodellen, de kollektiva, omtolkade minnena av Versaillesfreden i Tyskland under 1920-talet, eller serbernas minnen av kroaters illgärningarna under andra världskriget.

 Kollektiva minnen och omtolkningar av kollektiva minnen hamnar ofta i centrum för den politiska debatten. Och då kan de ibland också lösas upp genom kulturellt eller intellektuellt handlande. Ett exempel som Rothstein tar upp är Väinö Linna, som lyckades göra bägge sidor i finska inbördeskriget begripliga för varandra genom sin torpartrilogi. Man skulle ha kunnat fundera på liknande sätt i Sverige med Ivar Lo Johanssons sätt att mänskliggöra statarna.

 På basis av dessa minnen byggs "mentala kartor" av hur andra aktörer, inklusive institutioner, kommer att bete sig i ett givet läge.                      Grundtankarna här har Rothstein fått från den franske sociologen Maurice Halbwachs.

 Men i själva verket ligger dessa stimulerande tankar om kollektiva minnen mycket nära också en annan författare, nämligen Pierre Bourdieu, som också såg individerna som bärare av kapital, minnen och mer eller mindre spelteoretiskt kalkylerade förutsägelser om samtid och framtid. Också Bourdieu var en växlingarnas mästare, men inte när det gällde övergångar mellan normativitet och empiri, utan ifråga om det som han kallade fenomenologi och objektivism. Och i ett av Bourdieus sista stora verk - La misère du monde - analyseras samhällets utstötta, just dessa som förlorat tilliten, också till samhällets "selektiva" åtgärder, men inte bara till dem. Det är måhända en svaghet i Rothsteins framställning att någon förmedling till en så central referens i samtidsdebatten inte görs någonstans i boken.

 Det hade dessutom varit oerhört givande om Rothstein hade vågat ge sig in i debatten om globalisering, nätverksstat, nätverkssamhälle, nya sociala rörelser, projektsamhälle och "flytande modernitet". Dvs relaterat till författare som Castells, Bauman, Giddens m fl. Kanske hade han då fått fler förklaringsmodeller till varför tilltron till parlamentariska institutioner och politiska partier är så pass låg idag. Och kanske en något högre uppfattning av "kultur" som förklaringsmodell.

 Å andra sidan är det skönt med en författare som vågar bortse från den samtida samhällsteorins avgudar och anträda en resa utifrån andra metodologiska utgångspunkter. Det inger tillit. Vi läsare får försöka att själva tänka oss över gränsen mellan statsvetenskap och sociologi. Det är kanske där den stora utmaningen med den här boken ligger. Det är i bästa mening en tänkebok som lockar till omläsningar.

 2003.06.12