Klok mångfald vinner

2005-04-15 03:00 Vad har vi lärt oss av tsunamin? Att kungar, läkare och räddningspersonal hanterar svåra situationer bättre än de folkvalda? Man skulle kunna tro det - kungahusets popularitet når oanade höjder och debaclet i Brunei är bortglömt.

Klokbok

Titel: The Wisdom of Crowds. Why the Many Are Smarter Than the Few.

Författare: James Surowiecki.

Förlag: Little, Brown 2004. 

De demokratiska institutionerna däremot står i skamvrån, politikerna skyller på varandra och undrar vad som gick fel. 

Förhållandet mellan folket och experterna är en kontroversiell fråga. Särskilt populär är den bland debattglada nationalekonomer och riksrevisorer, som inte tror på att folkvalda ska anförtros sådant som skickliga specialister kan sköta bättre. En viktig del av den ekonomiska politiken styrs ju av en onåbar riksbanksledning. 

Och det går bra. Så varför inte överföra denna lärdom till områden som miljö, vetenskap och skola? 

Slutsatsen verkar dock vara fel om man får tro modern forskning om beslutsfattande och rationalitet. 

Det är inte fler smarta specialister som behövs, utan de många som ska komma till tals om kloka beslut ska kunna fattas. 

I en bok går den amerikanske ekonomijournalisten James Surowiecki igenom litteraturen om individer, grupper och klokhet. 

Rön från filosofi, psykologi, sociologi, statsvetenskap och ekonomi blandas till en angenäm och tankeväckande läsupplevelse. 

Hans konklusion är inte trivial: lita inte på självsäkra experter som säger att de har lösningen på komplexa problem. Lita i stället på grupper med en större spännvidd av åsikter och insikter. Ställ frågor till många snarare än få. 

I en tid av begynnande auktoritära drag i det offentliga samtalet är en sådan uppfattning inte oomstridd. 

Grupper fungerar förstås inte av sig själva. Det är därför viktigt att skapa grupper av självständiga människor som inte bryr sig för mycket om vad andra tycker utan vågar höja sin röst. Demokratin fungerar med andra ord bättre ju mindre ängsliga medborgare vi är. 

Man kan dra paralleller till ekonomins värld. Det är nästan alltid mer funktionellt att låta många bearbeta ett problem än att centralisera kontrollen. 

Ett belysande exempel är Linux och den listiga modellen att engagera brukarnas kunskaper och erfarenheter. Surowiecki är emellertid skeptisk mot drömmen om helt självorganiserade besluts- och informationssystem. 

Någon måste sortera, läsa av och lyfta fram, vara den som fattar det slutgiltiga beslutet. 

Surowiecki lyfter igen fram Linux som ett ideal. Alla kan komma med förslag men någon i slutändan bestämmer och väljer ut vad som ska tas upp av alla dessa impulser. 

Ett flagrant exempel på vad som händer när ingen tar ansvar för att sortera mosaiken av information är 11 september-attentatetet. 

CIA, FBI och Secret Service misslyckades med att förstå vad som var på väg att hända, trots att indikationer fanns om ett stort attentat. 

Den relevanta informationen drunknade i en oöverskådlig mängd av intryck.

En kritisk fråga är också om det inte finns många fall där gruppers förmenta visdom skapat katastrofer. Börsens destruktiva bergochdalbana över tiden beror på det flock- och gruppbeteende som härskar på finansmarknaderna. 

Surowieckis lösning handlar – igen – om att göra grupperna smartare och mindre inriktade mot konsensus. 

Det handlar om att skapa och upprätthålla mångfald, och därmed om att utveckla förmågan att stå emot stereotypa beteenden. 

Återigen är det viktigt med en pluralistisk motvikt mot experterna, som har en tendens att underblåsa flockmentalitet. 

Flodvågskatastrofer och börskrascher lär oss därför att det är bättre att samarbeta än att försöka lösa problem själv, bättre att lyssna på många än på få. Att gå efter medelvärdet betyder inte, som man kanske kan tro, att hamna på det medelmåttiga. Det innebär i stället att den kloka mångfalden får råda. 

Mats Brenner

universitetslektor, Forskningspolitiska programmet i Lund