Publicerat 16 januari 2005 05:30

Försök till en rättvisa byggd på vänskap

Dagens rättsprinciper är långt ifrån värdeneutrala, utan bygger på den outtalade människosynen att vi alla är egoister och i juridiska sammanhang fiender. I en övertygande doktorsavhandling visar Sacharias Votinius att vi skulle kunna ha en juridik byggd på medmänsklighet. 

När två parter ingår ett kontrakt eller avtal så förbinder de sig att agera i enlighet med det som bestäms i avtalet, varken mer eller mindre. Om en part bryter sina löften begår den avtalsbrott. Detta gäller även om avtalsbrottet beror på olyckliga omständigheter eller oförutsedda händelser. En firma som exempelvis inte kan genomföra ett uppdrag till följd av sjukdom är skyldig till kontraktsbrott, om man inte garderat sig för detta i kontraktet.

Så länge parterna inte bryter något löfte begår de däremot inget avtalsbrott, och alltså inget fel. Detta gäller även om avtalet är formulerat på ett sådant sätt att det ensidigt gynnar den ena parten. Den missgynnade parten får i sådana fall skylla sig själv, eftersom den av fri vilja ingått i ett ofördelaktigt avtal. Den gynnade parten har alltså juridisk rätt att exploatera den missgynnade parten, mot dennes vilja. Sålunda har den amerikanska staten full juridisk rätt till den mark de under 1800-talet erövrade av uramerikanerna (indianerna), eftersom dessa

i efterhand i avtal godtog den amerikanska arméns landvinningar.

Ungefär så ser den moderna västerländska avtalsrätten ut. Men så har det inte alltid varit, och kanske är det inte heller så vi bör ha det i framtiden. Det hävdar Sacharias Votinius i sin nyligen publicerade doktorsavhandling, Varandra som vänner och fiender. En idékritisk undersökning om kontraktet och dess grund (Symposion). Enligt Votinius bygger dagens avtalsrätt på ett modernistiskt idéhistoriskt arv enligt vilket människor är skrupellösa egoister och varandras fiender. Detta synsätt vilar, menar han, på flera felaktiga föreställningar om människan och det mänskliga livet. Människor är inte egoister och varandras fiender, utan sociala varelser sammanvävda i ett nät av vänskapsrelationer. I dessa relationer är vi ibland egoistiska, men vi handlar också ofta av kärlek och medmänsklighet. Detta insåg de antika grekiska filosoferna i allmänhet, och Aristoteles i synnerhet. Votinius menar att vi borde lära av Aristoteles, och återupplivabåde hans människosyn, och hans syn på kontraktet. 

Aristoteles människosyn återspeglas i stor utsträckning i hans etik. I denna så kallade dygdetik är det inte, såsom i mycket av den moderna etiken, handlingen och handlingens konsekvenser som står i centrum. I stället är det individen, och individens karaktär och karaktärsegenskaper, som tilldrar sig intresse. För Aristoteles är en god människa den människa som har en god, eller dygdig, karaktär. En av de mest centrala dygderna är att, för att använda en modern term, besitta social kompetens. Den sociala kompetensen består i att etablera goda vänskapsrelationer med människor, vilket i sin tur bland annat kräver att man möter människor med respekt, öppenhet och engagemang.

Den aristoteliska kontraktsrelationen är utformad med vänskapsrelationen som förebild. Den ska vara båda parter till nytta och den inbegriper ömsesidig respekt. Kravet på ömsesidighet kommer till uttryck i Aristoteles princip om kommutativ rättvisa, om vilken Votinius skriver:

"Den kommutativa rättvisan innebär ett krav på ömsesidighet såväl vad avser avtalets innehåll som i vad avser avtalets grund, det vill säga hur avtalet fått detta innehåll. I en kommutativt rättvis kontraktsrelation är avtalets innehåll sådant att det råder balans mellan parternas prestationer, och relationen är därför till nytta för båda. Detta innehåll skall kontraktet ha fått genom att parterna ömsesidigt beaktat varandras intressen, på samma sätt som vänner gör." 

Enligt denna modell är avtal ett slags vänskapliga förbund. Det innebär att avtalsparterna bör bemöda sig om att formulera avtal som på bästa sätt gynnar båda parter, i stället för att i avtalet tillförsäkra sig själv största möjliga fördelar. Kontraktsparterna blir medparter i stället för motparter, vänner i stället för fiender.

Votinius menar, i enlighet med denna modell, att vi borde skapa ett rättssystem som i större utsträckning inriktar sig på att skipa moralisk rättvisa, i stället för att strikt tillämpa vissa ganska fyrkantiga rättsprinciper. Domstolarna skulle i sådana fall inte främst bli uttolkare av något som kunde liknas vid ett strikt bindande regelverk. I stället skulle de i en mer klassisk mening ha till uppgift att på ett hänsynsfullt och empatiskt sätt skipa rättvisa i enskilda fall. Detta innebär att lagen skulle tolkas flexibelt, eller som Aristoteles säger, rimligt (epieikeia). Den rimliga ("epieikeiaska") bedömningen är en bedömning som en god vän skulle göra. Domaren eller domstolen skulle givet en sådan rättsordning döma andra såsom de skulle döma en vän.

För en modern betraktare kan detta tyckas orealistiskt. Men verkliga förlagor finns. I den efterklassiska romerska rätten hade den fiktiva rättsfiguren bonus pater familias (den goda familjefadern) just denna roll vid avtalstvister. Parterna i en tvist bedömdes med hänvisning till fadersidealet: deras handlingar bedömdes utifrån hur en god familjefar skulle handlat i samma situation. Så vitt jag förstått tillämpas också tanken om den goda familjefadern i vissa fall i fransk rätt än i dag.

Om den "vänskapliga" rättstillämpningen skulle gälla skulle inte den amerikanska statens avtal med indianerna vara giltigt, eftersom det uppenbarligen inte bygger på vänskaplighet. En firma som inte lyckats fullgöra ett uppdrag till följd av sjukdom skulle antagligen heller inte bestraffas. En god vän skulle ha förståelse för situationen, och en ny överenskommelse givet den uppkomna situationen skulle träffas. 

Detta synsätt tillhör ett helt annat tankeparadigm än det nuvarande. Enligt det nuvarande rättspositivistiska paradigmet är "fyrkantigheten" i juridiken nödvändig, eftersom den tryggar objektivitet och förutsägbarhet. Votinius argumenterar med emfas mot rättspositivismen, och menar att den varken är mer objektiv eller skapar större förutsägbarhet än den aristoteliska juridik han själv förespråkar. Anledningen till att så många ändå föreställer sig att så är fallet är enligt Votinius att positivismen fått en paradigmatisk ställning inom juridiken och samhället i stort. Detta innebär att uppfattningens moraliska och ideologiska värdebas tas för så självklar att den blir osynlig. En stor del av avhandlingen ägnas därför åt att åskådliggöra positivismens ideologi, och på så vis påvisa att den inte är värdeneutral.

Positivismens ideologi är en modernitetens ideologi, och den genomsyrar stora delar av det västerländska samhällslivet. Den kan gestaltas med begrepp som positivism, liberalism, utilitarism och ekonomism. Positivismen är modernismens syn på kunskap och kunskapsinhämtning, liberalismen dess politiska ideologi, utilitarismen dess etik och ekonomismen dess praktiska politik. Rättspositivismen är denna ideologis juridik. 

Votinius behandlar kortfattat den kunskapsteoretiska positivismen, och den skandinaviska rättsrealismen, som varit den stora inspirationskällan för rättspositivismen i Sverige. Utilitarismen behandlar han (tyvärr) knappt alls. I stället koncentrerar han sin analys på en kritik av liberalismens grundantaganden. Ett av dessa antaganden är synen på människan som en enhet i sig - en individ med en rad oavytterliga rättigheter. Denna individ är till sin natur en nyttomaximerande egoist. Det sistnämnda slogs fast av 1600-talsfilosofen Thomas Hobbes, som såsom en av den tidiga modernismens mest inflytelserika tänkare tilldrar sig Votinius särskilda intresse. Hobbes menade att människor ursprungligen levt i ett naturtillstånd där deras liv, i ett allas krig mot alla, var "korta, obehagliga och våldsamma". Den enda vägen ur detta miserabla tillstånd var enligt Hobbes att sluta ett slags fredsavtal, ett samhällskontrakt. Genom samhällskontraktet ger människorna upp en del av sin frihet till staten, i utbyte mot att staten skyddar dem som ingått samhällskontraktet från övergrepp. Detta kontrakt gynnar alla parters egenintresse, och maximerar alltså nyttan för alla inblandade. 

Votinius påpekar att Hobbes i sin teori medvetet och systematiskt ställer sig i motsatsförhållande till Aristoteles. Människosynen är fundamentalt olika, och likaså synen

på kontraktet. Eftersom samhällskontraktet bildar modell för alla kontrakt är Hobbes idé att människor ingår kontrakt enbart i rationella, egoistiska syften. Kontraktet är ett kontrakt mellan fiender, där båda parter försöker tillskansa sig så många fördelar som möjligt.

Samhällskontraktet, och den grundläggande människosyn denna idé vilar på, har sedan Hobbes, och senare den mycket inflytelserika upplysningsfilosofen John Locke, bildat norm inom både politisk filosofi av neo-liberalt slag och inom nationalekonomin, modernismens paradvetenskap. Inom neo-liberalismen yttrar sig denna norm i form av en nattväktarstat, i vilken staten endast har till uppgift att skydda sina medborgares kropp och egendom. Inom nationalekonomin utgör homo oeconomicus, den genuint egoistiska och ekonomiskt nyttomaximerande människan, den vetenskapliga utgångspunkten. 

Denna bisarra människosyn har övertagits av rättspositivisterna, och på så sätt fått genomslag i juridiken. Juridiken har emellertid en betydligt längre

historia än både liberalismen och nationalekonomin, och har sålunda formats av många andra influenser än de modernistiska. Votinius visar att inte minst Aristoteles tankar i perioder varit inflytelserika, och påtalar att dagens avtalsrätt präglas av både en aristotelisk kommutativ rättvisa, enligt vilken kontrakt bygger på vänskap, och ett ekonomistiskt tänkande, enligt vilket kontrakt är en form av bindande löfte mellan fiender. Men då domstolarna sällan är medvetna om den idéhistoriska och etiska grunden för sin argumentation blir denna, enligt Votinius, ofta inkonsekvent och förvirrande.

Genom sitt arbete vill Votinius för det första blottlägga de underliggande ideologierna i juridiken, och för det andra göra klart att avtalsrätten borde bygga på det aristoteliska idealet om kommutativ rättvisa. Hans huvudargument för det senare är att det finns starka empiriska bevis för att människan inte bara är egoistisk utan också medmänsklig, men också att rättssamhället måste motarbeta, i stället för att

bekräfta och acceptera, människors egoistiska tendenser. Eller, som han skriver: "En god rättsordning skapar förutsättningar för människor att behandla sina fiender som om de kunde komma bli deras vänner". 

På det hela taget är Votinius argumentation mycket intressant och övertygande. Kritiken mot modernismen är viktig, och det är särskilt viktigt att påtala faran med att dess ideologi tränger in i rättssystemet, den samhällsinstans som kanske har det största ansvaret för att försvara rättvisan och ett humanistiskt människoideal. Votinius lyckas också genom sin idéhistoriska analys på ett tydligt sätt gestalta vissa centrala drag i den modernistiska ideologin.

Denna styrka är emellertid också en svaghet. Tydligheten gränsar till övertydlighet. Tolkningarna är tämligen ensidiga och komplexiteten i den modernistiska världsbilden förringas. Ett utslag av denna förenkling är Votinius förkärlek för att återge de mest extrema tänkarnas mest extrema argument. Ett annat är att han inte anknyter till den

omfångsrika moderna filosofiska debatten på detta område: Detta gäller framför allt debatten mellan så kallade kommunitarianer och liberaler, dygdetikens kritik av utilitarism och kontraktsetik, samt diskussionen om förtjänt respektive distributiv rättvisa.

Joakim Molander är fil dr i filosofi.

(under strecket 16/1 2005) 

                       AV JOAKIM MOLANDER

   Det finns 3 kommentarer på artikeln:

  människans altruism            samarbetsdynamik                  18/1 14:24

  Re: cg heden                         Descartes (den cynis...             17/1 21:37

  ett stillsamt hurra!               cg heden          17/1 21:28